Hur fungerar M-Bus?
På M-Bus finns exakt en master, till exempel en datalogger, och många slavar: mätarna. Mastern sänder genom att ändra busspänningen. En logisk 1 motsvarar full busspänning, en 0 en spänning som är cirka 12 V lägre.
Mätarna svarar inte med spänning utan med ström. De ökar kortvarigt sin strömförbrukning med 11 till 20 mA, och mastern registrerar ändringen. Eftersom M-Bus-gränssnittet i mätaren matas från bussledningen skonar avläsningen också batteriet i vatten- och värmemätare.
En förfrågan går alltid till på samma sätt: mastern skickar kommandot REQ_UD2 till en adress, mätaren svarar med RSP_UD och levererar sitt dataset med mätarställningar, momentanvärden, serienummer och status. Därefter är det nästa mätares tur.
Primär- eller sekundäradress?
Varje mätare på bussen behöver en unik adress. M-Bus har två sätt:
- Primäradress: ett tal från 1 till 250 som ställs in på mätaren. Det går snabbt, men om en adress har tilldelats två gånger svarar två mätare samtidigt och svaret är oanvändbart.
- Sekundäradress: ett åttasiffrigt identifikationsnummer, oftast serienumret, kompletterat med tillverkare, version och medium. Den är unik från fabrik och behöver inte ställas in.
I större anläggningar är sekundäradressering den säkra vägen. Mastern hittar mätarna med en sökning och vänder sig sedan riktat till dem.
Hur många mätare klarar en M-Bus-master?
Gränsen sätts av den ström mastern kan leverera. I vila drar varje mätare en standardlast på 1,5 mA. En master för 250 mätare måste alltså leverera 375 mA bara till viloströmmen, plus reserv för svaren.
Till det kommer ledningen: slingresistansen, fram- och återledare tillsammans, får inte överstiga 90 Ω. Ju fler mätare och ju längre ledning, desto större måste ledararean vara. Ofta används J-Y(St)Y 2×2×0,8 mm; ett ledarpar räcker för bussen. Hur du beräknar busslasten visar artikeln Beräkna M-Bus-lasten.
Vilken topologi är tillåten vid M-Bus?
M-Bus är tolerant när det gäller kabeldragningen. Linje, stjärna och träd är tillåtna, ledarna är polaritetsoberoende och inga termineringsmotstånd behövs. Det skiljer M-Bus tydligt från RS485, där bara en genomgående linje fungerar tillförlitligt.
En plan lönar sig ändå: många långa avgreningar ökar ledningens kapacitans, och den begränsar i stora anläggningar den möjliga baudhastigheten.
M-Bus i korthet
| Egenskap | M-Bus |
|---|---|
| Standard | EN 13757-2 (överföring), EN 13757-3 (dataformat) |
| Ledning | 2 ledare, polaritetsoberoende, utan termineringsmotstånd |
| Topologi | Linje, stjärna eller träd |
| Matning | via bussen, från mastern |
| Hastighet | 300, 2400 eller 9600 baud, oftast 2400 |
| Adressering | Primäradress 1–250 eller sekundäradress |
| Typiska enheter | El-, vatten-, värme-, kyl- och gasmätare |
För mätare utan kabelanslutning finns radiovarianten Wireless M-Bus enligt EN 13757-4, utbredd för vatten- och värmemätare.
M-Bus med enheter från EMU
M-Bus-elmätaren EMU Professional II finns som EMU Professional II 3/100 för direktanslutning upp till 100 A och som 3/5 för anslutning via strömtransformatorer.
Som master används EMU M-Center: upp till 250 M-Bus-enheter och 1,6 A M-Bus-last, även mätare från andra tillverkare. Den skickar värdena vidare via Modbus TCP, BACnet IP eller MQTT.